Drömmar och mål är viktigare än allt

Nu kommer ett såntdär halvdjupt inlägg a la Julia som är jättelångt och svamligt. Bara för att det var  det här jag tänkte på väg hem från min familj idag.

I alla fall. De flesta människor har drömmar. Drömmar som kommer bli uppfyllda eller som kanske inte blir det. Men vi alla försöker i alla fall. Jag har också en dröm. Men jag vet att min dröm är mitt mål och min mening och mitt allt. Jag andas i princip min dröm och får hjärtklappning vid tanken lite då och då. Jag hoppas att alla inte känner så, för då skulle alla bli totalt galna. Ibland blir även jag lite galen.

I alla fall. Vad är min dröm då… Jo. Att bli läkare. Och nu börjar det riktiga svamlet, så håll i er ni som faktiskt tänker ge er in på det här.

Jag har alltid velat bli läkare. Min mamma är läkare, och även om hon aldrig haft det som mål att jag ska gå i hennes fotspår så har jag haft det. Sedan alltid. Det var min första yrkesrelaterade dröm. Min pappa var/är också läkare. Och trots att jag inte har träffat honom så är det för mig en bekräftelse att jag också borde kunna och att det är så det borde vara. Det finns ingen läkargen, men jag vill ändå tro att jag har den

Jag har alltid velat bli läkare. Förutom en stund när jag var 14 då jag plötsligt ville bli grafisk designer och en stund när jag var 17 då jag ville bli konstnär (och nästan bytte från natur till estet på gymnasiet). Det var faktiskt nästan löjligt, för jag minns så väl alla mina ångestattacker innan alla prov i skolan som 16-åriga jag skulle skriva. För de flesta andra var det bara vanliga prov, men för mig var det en fråga om huruvida mitt liv var förstört eller ej. Nej, jag var inte realistisk för fem öre, men jag tänker skylla på min unga ålder och brist på verklig livserfarenhet. Men detta var verkligen allt för mig. Jag tänkte jämnt att det spelar ingen roll om jag någonsin får familj eller liknande, allt som betyder något är om jag lyckas bli läkare. Jag planerade i princip hur jag skulle leva ensam med jobbet som allt jag har, för mig spelade verkligen inget annat roll. Jag klippte ut tidningsartiklar och notiser om hur antagningsstatistiken för läkarprogrammet såg ut. Efter varje prov tittade jag på läkarserier på TV, trots att dessa knappast speglar verkligheten. Men mitt drömmande var knappast konstruktivt utan snarare desperat. Jag pluggade till den grad att jag allt som oftast hade högst poäng i klassen, för inget annat dög. När jag enligt mig själv inte höll måttet så kraschade jag. Jag var så himla känslig i den åldern och allt kretsade kring min dröm som jag till varje pris ville uppfylla. Men det var även med ånger jag tänkte på all tid jag hade lagt ner för att vara bäst. Alla gånger jag hamnat utanför i klasser bara för att jag genast blev känd som ”den konstiga plugghästen”. Och visst, jag fick höga betyg, högst i klassen på högstadiet och nästhögst på gymnasiet, men dessa var i princip på gränsen, till och med under den, på att jag skulle komma in. Så jag planerade hur jag skulle flytta utomlands, hur jag skulle klara intervjuer. Allt detta medan jag tänkte på hur jag skulle gråta av lycka om jag bara kom in.

Jag har alltid velat bli läkare… Ända tills jag inte ville det längre. Det var på vårterminen 3:e året på gymnasiet. Det var öppet hus på läkarprogrammet vid Göteborgs Universitet (där jag går nu) och jag kände plötsligt ”nej, detta är inte rätt”. Så jag sökte civilingenjör på Chalmers istället. Och kom in. Och det kändes helt rätt, och det var superroligt och det var den utbildningen jag kände var helt rätt. Jag har flera vänner som då läste till läkare, men jag kände aldrig ens avundsjuka. Det var en gammal del av mig, och under det året jag gick på Chalmers mognade jag extremt mycket. Jag var inte längre skyddad av gymnasiets trygga skal, min familj gick igenom saker som krävde att jag fick en mental ålder på ca. 30, och jag blev för första gången i mitt liv i ett seriöst förhållande som förändrade min syn på mig själv och livet allmänt.

Och så plötsligt en morgon åkte jag förbi Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det var klassiskt nog morgon, soluppgång, vackert väder. Jag såg på byggnaden, tänkte på allt som kan tänkas utspela sig där inom väggarnas gränser. Plötsligt kändes det verkligen som om jag tappade andan. Ja, hej cliché. Den eftermiddagen sökte jag alla läkarprogram i hela landet. Passande nog var detta dagen innan anmälan till universitetet stängde. Jag hade inte haft en enda tanke på det, jag trivdes så bra på min utbildning på chalmers och jag hade fallenhet för matte och bioteknik. Men plötsligt var det som om min hjärna sa ”grattis Julia, nu är du mogen nog, och nu kan du får tänka i de här banorna!”.

Den sommaren jobbade jag som vårdbiträde på ett äldreboende och insåg ännu mer vad vårdyrken kan innebära och det var himla givande och jag utvecklades ännu mer och växte i mig själv som människa. Jag var inte längre den hysteriska tjejen som såg läkaryrket som någon himmelsk upplevelse och som skulle sälja sin själ för att få den chansen. Jag blev plötsligt mycket mognare och fick mer självdistans, och det var nog avsaknaden av dessa egenskaper som fick mig att backa ur första gången. För innerst inne visste jag att det inte var rätt tid för detta, inte om jag inte fick mer självdistans och en mer verklighetsförankrad uppfattning.

Sen kom jag in. Och nu är jag här, efter att ha kommit in två gånger till och med. Och jag är så glad för detta, men inte hysteriskt glad utan snarare målmedvetet glad. Jag har inga katastroftankar om att ”tänk om jag inte är bra nog” eller ”tänk om jag inte klarar det”. Klart att jag har det lite, men det är ingen riktig ångest. Jag har min dröm fortfarande. Men jag drivs inte av desperation och ångest, utan av ren och skär glädje, målmedvetenhet, och vetskapen att jag ÄR bra nog och jag kommer att bli bra, och bättre, och även bäst. Det ska jag se till.

Jag har alltid velat bli läkare. Och nu är jag på väg. Jag älskar varje morgon jag måste gå till skolan, och jag älskar att åka förbi Sahlgrenska och känna en pirrande känsla. Jag älskar att jobba på äldreboendet och känna att jag kanske gör lite skillnad i alla fall för någon idag, och jag älskar att känna att jag har koll på saker och ting. Jag älskar att läsa tjocka böcker om medicin, och jag älskar tanken på långa nattjourer.

Det tog ett tag att  komma hit och till slut bestämma helst säkert vad det är jag vill göra. Men som det är nu hade jag inte kunnat vara mer övertygad att jag har valt rätt. Innerst inne visste jag nog det hela tiden. Men ibland krävs det tid för att tänka.  Tid för att mogna. Och framförallt… tid för att sluta prata om en dröm och börja prata om ett mål.

Fullt upp

Jag är himla upptagen känner jag nu, men det är kul, för det mesta handlar ändå snarare om fritid än om skolarbete. För gissa vad! Jag är faktiskt i  princip i  fas med allt plugg för tillfället. Har blivit så himla effektiv helt plötsligt. Känns superbra.

Det som gör mig himla upptagen är att jag med min nyvunna fritid helt plötsligt har massa saker jag vill göra. Som att läsa. Jag har blivit helt frälst igen! Avverkar böcker i himla snabb takt med tanke på omständigheterna, och tar alltid spårvagnen som  tar längst tid för att hinna läsa så mycket som möjligt.

Och måla. Det är också kul, men för tillfället samlar jag  sats för att våga fortsätta på tavlan… med akrylfärger! Ska bli spännande.

Och dessutom… har upptäckt sims 3 nyligen. Japp. Detta låter inte bra…

Och snart ska jag ju dessutom börja träna igen, i  mitten av april närmare sagt.

Och till råga på allt har jag kanske två saker på gång som kan minska min egentid. Hmm.

Detta är ett jätteweird blogginlägg, men var tvungen att ta en mikroskopisk paus i mitt pluggande. Ikväll blir det sims 3-kväll wohhoooo. (den  enda kvällen jag har ledig denna veckan…. imorgon blir det möbelskruvande, på torsdag bowling med grannarna, och på fredag inflyttningshäng hos Fannys kompis).

Tur att man för en gångs skull någonsin är i fas och har koll på saker. Denna känsla har jag inte upplevt på år och dar… UNDERBART

… en mindre underbar sak är att jag har sprungit runt en massa hela helgen, såklart ute i det fina vädret,  hängt på marknad för att köpa frukt, grönt och bröd (känner  mig lite som en bybo), cyklat runt hela stan, ätit falafel, och allmänt varit i farten hela tiden. Det straffar sig själv tyvärr…. igår kväll hade jag nämligen lymfkörtlar som pingisbollar… nu är det bättre men kanske dags att ta det lite lugnt under en filt…

VFU

Hejsan hoppsan!

Idag hade jag min andra dag på VFU d.v.s. verksamhetsförlagt utbildning,  vilket i mitt fall betyder vårdcentral. Jag har ju varit på VFU en gång förut i när jag pluggat vid Sahlgrenska, och 4 dagar i Örebro. Så egentligen var detta min 6:e dag. Men det var även den mest lärorika dagen.

Det finns många saker jag har funderat på idag, bland annat att det skiljer sig åt väldigt mycket mellan olika människor ang. när man söker vård. Vissa söker gärna en gång för mycket än för lite, medan andra personer snarare slår en signal till vårdcentralen när de egentligen är mer lämpade för inläggning på sjukhus eftersom deras problem har gått såpass långt. Det är såklart väldigt individuellt, och det är något jag redan insåg min första VFU-dag i Örebro. Jag tycker verkligen att människors inställning till ohälsa och variationen i denna inställning är spännande. Mycket därför att inställningen påverkar mycket. Hjärnan är himla fascinerande.

En annan sak jag har tänkt på idag är hur man ska hantera om man är med på ett läkarsamtal och tycker att läkaren gör fel. Eller inte fel, men att läkaren inte tar hänsyn till ditten eller datten eller att denne kanske hörde fel på något eller inte hörde något patienten sa, eller att läkaren inte ställde någon fråga man personligen tror hade gett värdefull information. Ja, det kan låta konstigt att jag tycker att jag uppfattar mer än läkaren när jag går termin 1 (eller gällande VFU just så är det ju snarare 2), men alla vi är ju människor, och ibland tänker man ju i olika banor, och då är det ju givande att utväxla tankar. Two minds are greater than one.   Jag tycker ju personligen att man ska säga vad man har på hjärtat om det kan vara av vikt för patienten och om inget lämpligare tillfälle kommer att ges, och om det är lämpligt att säga och inte är kritiserande mot läkaren eller respektlöst. Men jag tycker det är tråkigt när man ibland hör om läkare som blir stötta av att bli ”kritiserade” eller ”ifrågasatta” av läkarstudenter framför patienten. Har man fel ang. vad man tror det kan röra sig om kan ju läkaren bara förklara varför (i korta ordalag) och på köpet kanske man lyckas ”Pricka” någon av patientens farhågor och denne kommer att få höra att det inte är fallet. Har man rätt, eller att det låter möjligt, så har man ju hjälpt både läkaren och patienten ett litet steg på vägen. Jag tänkte mest lite allmänt på detta då jag är en sådan person som gärna frågar båda patienten och läkaren och försöker redan nu öva på att bilda sig en uppfattning när en patient med olika symptom kommer till vårdcentralen. Är det två differentialdiagnoser som är väldigt lika… varför då inte fråga? Och ja, man kan fråga efteråt, men då har man inte längre möjlighet att beställa det där extra blodprovet eller fråga patienten kompletterande frågor.

I alla fall! Himla trevlig och lärorik dag idag. Jag känner även att jag idag  på riktigt greppade det här med blodtryckstagning (något jag tidigare tyckt var svårt). Nu är det bara att öva när tillfälle ges!

Första dagen!

Hejsanhoppsan!

Idag var min första dag på Göteborgs Universitets läkarprogram! Så nu går man termin 1… igen! Men jag känner mig faktiskt väldigt nöjd med mitt beslut att byta än så länge, och det känns ffaktiskt iinte så jobbigt som jag trodde att det skulle göra att börja om. I slutändan tror jag inte det spelar någoon roll om jag pluggar i 5.5 år eller 6 år…det är så himla länge ändå, så det kvittar. Annyhooow. Dagen har varit väldigt rolig, och började med ett fejkupprop. Jag gick faktiskt inte på det särskilt länge, är himla stolt med tanke på att jag blev totalt grundlurad på Örebros fejkupprop i höstas… haha. Så känner mig lite smart idag… 😉 Sen så var det massa mystisk information, jag blev himla trött av att vara i föreläsningssalen hela dagen, men minns faktiskt det mesta så det känns ju skönt i alla fall. Har träffat min faddergrupp (träffade en del igår på lite för-fika) och alla är supertrevliga och alla andra i min ”klass” verkar också himla trevliga. Fördelen med post-körtelfeber är ju att man är lite trött och inte riktigt ”bryr” sig. Alltså, man är lite mer nollställd. Så jag har inte alls varit det minsta nervös dessa dagarna, och det var mest som om ”ojdå, jag råkade hamna här nu hoppsan”. Var dock lite nervös på alla upprop då alla alltid uttalar mitt efternamn fel, men denna gång gick det bra!

I alla fall,  ikväll är det middag på Villa  Medici och just nu är det egentligen något spårvagnsrace där man ska springa runt och lösa ledtrådar och utmaningar, men jag kände att jag borde åka hem och vila lite och inte ta ut mig helt. Jag är ändå väldigt pigg när det gäller, men så fort jag får lite ”tid över” så kraschar jag mest på en stol och drömmer om att bädda ner mig haha. Det värsta är att jag blir så himla irriteerad typ. På vägen från universitetet blev jag trött och blev så himla otålig ”JA NU MÅSTE JAG HA EN SÄNG NUUUU VAD ARG JAG BLIR FÖR JAG KAN INTE LÄGGA MIG NER NUUU”. Och innan dess hade jag varit pigg… hmm.. mystiskt. Tänker kalla det för stresshormoner in action 😉 (som väcker mig)

Nedan ser ni en totalt löjlig bild på mig med min nya favoritleksak – termometern. Hela min uppväxt hade vi ingen termometer hemma, för mamma tyckte det var onödigt, så detta är första gången jag har en wohoo! Har kommit fram till spännande saker som att min normala kroppstemperatur är typ 36.4 och att det var nästan en vecka sedan jag hade feber sist! Jättespännande tycker jag som nyss harr upptäckt denna manick.

Igår var vi förresten på visning och det var väldigt mysigt förutom att sovrummet har gula tapeter… whyyyy sgs whyyy. Har märkt attalla studentbostäder har sjukt weird tapetfärger… mitt förra rum var ju lila… Så det gula ska vi försöka att byta ut, men vi behåller nog den röda fondväggen i vardagsrummet, för det var lite fint 😀

Det verkar även som att vi ska flytta in en hel månad tidigare än vi tänkte! Nämligen – om 2 veckor! Nu är det snabba tag här. Tycker synd om Fanny då jag inte får bära något eller anstränga mig och min favoritsyssla är nuförtiden att sitta ner 😉