Drömmar och mål är viktigare än allt

Nu kommer ett såntdär halvdjupt inlägg a la Julia som är jättelångt och svamligt. Bara för att det var  det här jag tänkte på väg hem från min familj idag.

I alla fall. De flesta människor har drömmar. Drömmar som kommer bli uppfyllda eller som kanske inte blir det. Men vi alla försöker i alla fall. Jag har också en dröm. Men jag vet att min dröm är mitt mål och min mening och mitt allt. Jag andas i princip min dröm och får hjärtklappning vid tanken lite då och då. Jag hoppas att alla inte känner så, för då skulle alla bli totalt galna. Ibland blir även jag lite galen.

I alla fall. Vad är min dröm då… Jo. Att bli läkare. Och nu börjar det riktiga svamlet, så håll i er ni som faktiskt tänker ge er in på det här.

Jag har alltid velat bli läkare. Min mamma är läkare, och även om hon aldrig haft det som mål att jag ska gå i hennes fotspår så har jag haft det. Sedan alltid. Det var min första yrkesrelaterade dröm. Min pappa var/är också läkare. Och trots att jag inte har träffat honom så är det för mig en bekräftelse att jag också borde kunna och att det är så det borde vara. Det finns ingen läkargen, men jag vill ändå tro att jag har den

Jag har alltid velat bli läkare. Förutom en stund när jag var 14 då jag plötsligt ville bli grafisk designer och en stund när jag var 17 då jag ville bli konstnär (och nästan bytte från natur till estet på gymnasiet). Det var faktiskt nästan löjligt, för jag minns så väl alla mina ångestattacker innan alla prov i skolan som 16-åriga jag skulle skriva. För de flesta andra var det bara vanliga prov, men för mig var det en fråga om huruvida mitt liv var förstört eller ej. Nej, jag var inte realistisk för fem öre, men jag tänker skylla på min unga ålder och brist på verklig livserfarenhet. Men detta var verkligen allt för mig. Jag tänkte jämnt att det spelar ingen roll om jag någonsin får familj eller liknande, allt som betyder något är om jag lyckas bli läkare. Jag planerade i princip hur jag skulle leva ensam med jobbet som allt jag har, för mig spelade verkligen inget annat roll. Jag klippte ut tidningsartiklar och notiser om hur antagningsstatistiken för läkarprogrammet såg ut. Efter varje prov tittade jag på läkarserier på TV, trots att dessa knappast speglar verkligheten. Men mitt drömmande var knappast konstruktivt utan snarare desperat. Jag pluggade till den grad att jag allt som oftast hade högst poäng i klassen, för inget annat dög. När jag enligt mig själv inte höll måttet så kraschade jag. Jag var så himla känslig i den åldern och allt kretsade kring min dröm som jag till varje pris ville uppfylla. Men det var även med ånger jag tänkte på all tid jag hade lagt ner för att vara bäst. Alla gånger jag hamnat utanför i klasser bara för att jag genast blev känd som ”den konstiga plugghästen”. Och visst, jag fick höga betyg, högst i klassen på högstadiet och nästhögst på gymnasiet, men dessa var i princip på gränsen, till och med under den, på att jag skulle komma in. Så jag planerade hur jag skulle flytta utomlands, hur jag skulle klara intervjuer. Allt detta medan jag tänkte på hur jag skulle gråta av lycka om jag bara kom in.

Jag har alltid velat bli läkare… Ända tills jag inte ville det längre. Det var på vårterminen 3:e året på gymnasiet. Det var öppet hus på läkarprogrammet vid Göteborgs Universitet (där jag går nu) och jag kände plötsligt ”nej, detta är inte rätt”. Så jag sökte civilingenjör på Chalmers istället. Och kom in. Och det kändes helt rätt, och det var superroligt och det var den utbildningen jag kände var helt rätt. Jag har flera vänner som då läste till läkare, men jag kände aldrig ens avundsjuka. Det var en gammal del av mig, och under det året jag gick på Chalmers mognade jag extremt mycket. Jag var inte längre skyddad av gymnasiets trygga skal, min familj gick igenom saker som krävde att jag fick en mental ålder på ca. 30, och jag blev för första gången i mitt liv i ett seriöst förhållande som förändrade min syn på mig själv och livet allmänt.

Och så plötsligt en morgon åkte jag förbi Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det var klassiskt nog morgon, soluppgång, vackert väder. Jag såg på byggnaden, tänkte på allt som kan tänkas utspela sig där inom väggarnas gränser. Plötsligt kändes det verkligen som om jag tappade andan. Ja, hej cliché. Den eftermiddagen sökte jag alla läkarprogram i hela landet. Passande nog var detta dagen innan anmälan till universitetet stängde. Jag hade inte haft en enda tanke på det, jag trivdes så bra på min utbildning på chalmers och jag hade fallenhet för matte och bioteknik. Men plötsligt var det som om min hjärna sa ”grattis Julia, nu är du mogen nog, och nu kan du får tänka i de här banorna!”.

Den sommaren jobbade jag som vårdbiträde på ett äldreboende och insåg ännu mer vad vårdyrken kan innebära och det var himla givande och jag utvecklades ännu mer och växte i mig själv som människa. Jag var inte längre den hysteriska tjejen som såg läkaryrket som någon himmelsk upplevelse och som skulle sälja sin själ för att få den chansen. Jag blev plötsligt mycket mognare och fick mer självdistans, och det var nog avsaknaden av dessa egenskaper som fick mig att backa ur första gången. För innerst inne visste jag att det inte var rätt tid för detta, inte om jag inte fick mer självdistans och en mer verklighetsförankrad uppfattning.

Sen kom jag in. Och nu är jag här, efter att ha kommit in två gånger till och med. Och jag är så glad för detta, men inte hysteriskt glad utan snarare målmedvetet glad. Jag har inga katastroftankar om att ”tänk om jag inte är bra nog” eller ”tänk om jag inte klarar det”. Klart att jag har det lite, men det är ingen riktig ångest. Jag har min dröm fortfarande. Men jag drivs inte av desperation och ångest, utan av ren och skär glädje, målmedvetenhet, och vetskapen att jag ÄR bra nog och jag kommer att bli bra, och bättre, och även bäst. Det ska jag se till.

Jag har alltid velat bli läkare. Och nu är jag på väg. Jag älskar varje morgon jag måste gå till skolan, och jag älskar att åka förbi Sahlgrenska och känna en pirrande känsla. Jag älskar att jobba på äldreboendet och känna att jag kanske gör lite skillnad i alla fall för någon idag, och jag älskar att känna att jag har koll på saker och ting. Jag älskar att läsa tjocka böcker om medicin, och jag älskar tanken på långa nattjourer.

Det tog ett tag att  komma hit och till slut bestämma helst säkert vad det är jag vill göra. Men som det är nu hade jag inte kunnat vara mer övertygad att jag har valt rätt. Innerst inne visste jag nog det hela tiden. Men ibland krävs det tid för att tänka.  Tid för att mogna. Och framförallt… tid för att sluta prata om en dröm och börja prata om ett mål.

Ödet… Eller bara ren tur?

Idag var det för mig en himla dålig morgon och jag var mest bitter, jobbig, och helt orkeslös. Är väl helt enkelt så ibland. Jag orkade inte ens ta mig till universitet trots att jag började kl 13.00. Så jag beslutade mig för att en promenad i solskenet i Slottskogen och tittande på ankor och sälar var precis vad jag behövde. Detta visade sig faktiskt vara ett avgörande beslut…

Väl i stan mötte jag nämligen upp Fanny som hakade på mig i mitt promenerande. På väg hem flera timmar senare visade det sig att det hade hänt en stor spårvagnsolycka nära där vi bor. En spårvagn körde in i en stillastående buss i hög fart och trafiken hade varit avstängd i timmar och många fördes till sjukhus.

Saken är den att spårvagnen som var inblandad var den spårvagn som Fanny högst troligen hade tagit hem om vi inte hade setts i stan. Vi båda brukar dessutom sitta längst fram (vilket är delen som såklart drabbades mest i spårvagnen) eftersom det är närmast vårt hem när man går av. Så ja. Idag är jag tacksam över min dåliga morgon!

Men det är otäckt hur skört livet är och hur slumpen kan avgöra. Tänkvärt! Man vet aldrig vad som kan hända, och allt man egentligen kan göra är att leva i nuet.

Long time no see

Hejsan allihopa!

Nu var det typ 100 år sedan jag skrev här… Jag är så duktig. Men har stora nyheter, och det är nämligen att jag ska flytta till Göteborg igen. Eftersom jag kommit in på läkarprogrammet där istället. Tror det blir bra. Måste läsa om större delen av termin 1 visserligen, men det får det vara värt. Velade väldigt mycket fram och tillbaka om vad jag skulle göra då jag trivs superbra här, men till slut så föll valet på göteborg. Efter i princip 2 månaders beslutsångest haha. Så nu är mitt rum uppsagt och jag flyttar om ca. en månad. Kommer bli lite tight då jag endast har en helg på mig att flytta och dessutom måste komma tillbaka sen för att få rummet besiktigat men får hoppas att det fixar sig med schemat. Dessutom har jag himla mycket konstiga papper att fylla i eftersom jag vill tillgodoräkna mig delar av terminen… Det som kanske känns minst bra är att jag i  princip inte kommit någonstans i utbildningsväg (eller ja… jag har ju typ 90 hp, men haha) men ändå har redan nu en skuld hos CSN…. Fick häromdagen panik att jag skulle ha 400 000 kr i skuld när jag är klar med läkarutbildningen (och dessutom behöva börja avbetala medan jag pluggar eftersom jag pga gamla utbildningar läser 7 år och inte 5.5, och man får endast CSN i 6 år – sen börjar man återbetala ett halvår efter…) och fick för mig att jag ska flytta hem hem igen och sluta ta lån och bo hemma i 6 år. Men jag tog mig samman och beslutade att fortsätta ta fullt lån, sommarjobba, och extrajobba längre fram och spara allt detta och på så sätt både kunna fortsätta bo någonannanstans än hemma och spara ihop tillräckligt mycket pengar så att jag klarar mig det där sista halvåret på utbildningen och återbetalning med endast extrajobb. Det ordnar nog sig. Mitt problem i livet är att jag har himla  mycket negativa tankar om vad som kan hända i framtiden, och glömmer ofta bort att leva i nuet. Jag vet ju att jag inte vill bo hemma igen (för jag älskar att kunna stå på egna ben) och jag vet att det max skulle hålla i 1 termin. Och man kan ju fråga sig om det verkligen är en så stor skillnad på en skuld på 370 000 eller 340 000 när jag väl återbetalar i 25 år…. Tids nog kommer de flesta behöva ta lån på kanske flera miljoner till hus, bilar, etc. Så väl i göteborg ska jag och Fanny flytta ihop 😀 Känner mig fruktansvärt gammal… sambo och skuldsatt…. kan jag inte bara få vara 12 igen …. 😉

En till sak apropå det jag verkligen inte förstår mig på är hur så himla många föräldrar betalar sina barns hela utbildningar och att vissa människor ser det som en självklarhet. Jag fattar om det händer ibland, för klart det finns olika traditioner och tankesätt i olika familjer. Men när man ganska ofta läser om ”CSN är dåligt, bo kvar hemma så slipper du betala, hur kan föräldrar låta sina barn ta CSN-lån, hur kan föräldrar låta sina barn leva på nudlar” etc etc. så blir jag lite mörkrädd. Klart att man som förälder har ansvar för sitt barn men detta ansvar tar faktiskt, tro det eller ej, slut när man fyller 18 (eller slutar  gymnasiet). Sen är man ärligt talat vuxen. Jag fattar inte hur vissa tycker det är en självklarhet att föräldrar ska betala för sina barn…när ska det ta slut egentligen? När man är 30? 40? 50?! Det värsta jag vet är när människor tycker det är himla tragiskt och fruktansvärt med CSN-lån och sen frågar ”men är inte din mamma läkare? kan inte hon ge dig pengar så man slipper så höga lån?”. Och jag fattar verkligen ingenting. Varför i hela friden ska jag som vuxen bli försörjd av någon annan person? Klart att jag hade fått bo hemma gratis om jag ville (ett tag i alla fall), men det betyder inte att min mamma ska betala min hyra om jag bor någonannanstans. Och sen att så många påstår att det är ”för barnens bästa”. Jag förstår överhuvudtaget inte på vilket sätt det hade gynnat mig om någon började betala min hyra. Visst, jag får mer pengar över, men det hade inte känts som om det var mina pengar. Jag vill kunna stå på egna ben och jag är fullt övertygad om att det är nyttigt att göra det också. Klart att jag inte heller känner att CSN-skulder är det bästa jag vet men å andra sidan är det helt enkelt så livet ser ut.

Så ärligt talat… när/om jag  själv får barn… hur mycket eller lite pengar jag än har… så får de faktiskt stå på sina egna ben när de tar beslutet att flytta hemifrån (vilket ska vara i tidiga 20-årsåldern om inte någon onormalt hemsk bostadsbrist råder vilket det inte gör i nuläget vad folk än säger – inte om man faktiskt anstränger sig lite för att hitta bostad. Ställa sig i kö och sedan gnälla att man inte får något duger inte. Detsamma gäller arbete.). För i slutändan så gynnas man faktiskt av att klara sig själv. Och jag är så himla trött på alla bortskämda barn och ungdomar i samhället överhuvudtaget som får allt serverat på silverfat, gnäller över dåliga löner (ursäkta mig, men man får faktiskt ta och börja någonstans),  och gnäller över att allt i livet inte bara faller på plats.

Får mig lite att tappa hoppet om samhället…

Men nog om det, egentligen skulle jag skriva att jag var på maskerad-sittning igår. Alla sittningar jag varit på här i Örebro har varit superbra och jag är väldigt imponerad. Helt annan klass och stil än sittningarna i nattklubbskällare på Chalmers. Den bästa sittningen jag någonsin varit på var nog igår…  tyvärr glömde jag ta bilder (för jag var upptagen med att ha kul) men har två bilder på hur jag såg ut 😀

Och är även himla lycklig för att jag som vegetariskt alternativ till fläskfilé som andra åt fick en jättestor fylld paprika som var  EXTREMT god. Nu ska jag plugga. Och jag lovar att uppdatera oftare 😉