Musikalinfluerat pluggande

Jag ska strax börja plugga men innan dess måste jag bara säga att idag känner jag mig väldigt… Musikalisk hehehe. Förhoppningsvis behåller jag denna känsla även när jag viger de närmaste timmarna åt nervsystemets fysiologi….

 

I love musicals

  
Igår var jag och Fanny på I love musicals, en konsert med Peter Jöback och Helen Sjöholm (+ deras två gäster Norm Lewis och Emmi Christensson), fylld med musikalmusik! Det var Fannys present till mig på vår 2-årsdag för någon månad sen. Jag började prata om att gå på det för läääänge sen, men sen glömde vi av det på något vänster sätt, så biljetterna tog slut. Vilket gjorde mig smärre förkrossad haha. Vad jag inte visste var att de släppte fler biljetter, och Fanny lyckades få tag på två stycken (på grymma platser!), så när jag fick dem var det som en dream come true! 

Jag är ju helt besatt av musikalmusik. Det är min absoluta favoritgenre. Mina absoluta favoritdelar är när alla sopraner drar igång och sjunger i sitt absolut högsta register, blandat med när alla på scen sjunger samtidigt men helst olika saker så att det blir en ljuv musikexplosion ungefär. (Av detta låter det ju onekligen som om jag gillar opera också, och ja, det gör jag definitivt!)

Åter till konserten! Den var fantastisk! Den var fylld med höga toner och folk som sjunger samma sak, så det kunde inte vara bättre. Den var dessutom superlång (över nästan 4 timmar med endast en kort paus), vilket var fantastiskt! Alla var så extremt duktiga, och det var så himla kul att de både uppträdda med kända och mindre kända musikallåtar. 

Mina favoriter då, hmm. Helen Sjöholms ”Don’t cry for me Argentina”, från Evita, var magisk! Norm Lewis + Peter Jöback med ”Music of the Night” från Fantomen var också helt fantastisk. Två andra favoriter som jag inte hade hört förut var med Peter Jöback från Jesus Christ Superstar (ja, jag undrar också hur jag missat den… Jag har velat se den ungefär i massa år, men alltid liksom glömt det) och från Kiss of the Spiderwoman. Peter Jöback + Helen Sjöholm tillsammans gjorde dessutom en fantastisk Moulin Rouge.

Men min absoluta favorit var när Emmi Christensson och Peter Jöback sjöng Phantom of the Opera. Båda spelar/har spelat de rollerna, och ska göra det tillsammans i Sverige nästa år, och det var MAGISKT! Man kunde ta på spänningen i rummet när Emmi sjöng de höga tonerna i slutet, och sen utbröt det största jublet av alla under hela kvällen. 

Sen måste även sägas att de gjorde alla låtar från Kristina från Duvemåla fantastiskt och med oerhört mycket känsla. Samt så är jag ytterst glad att de lyckades få med mina två favoriter från West Side Story (har ingen speciell känsla fö den musikalen annars, förutom två stycken som jag avgudar, och dessa var med!). 

Allt som allt så var det en fantastisk kväll som jag lätt hade upplevt igen för tredubbla priset. 

Slutligen, en fin bild på oss:

  
Idag ska jag plugga hela dagen och lyssna på musikaler i mängder och dricka massa te ur min musikalmugg. Wohoo! 

Små kassar är för mesar

Alltså jag älskar second hand. Så idag var jag i min absoluta favoritbutik när det gäller second hand. Det är egentligen en vanlig second hand a la pingstkyrkan, men den är inte så himla känd bland hippa kretsar, vilket gör att det är jättebra priser och lagom stort urval. Tre timmars shopping senare gick jag med världens mest gigantiska kasse (och en snabb fråga bara… Vem i hela friden köper såhär stora kassar till att börja med?!?)  

Hittade inte skor som jag hoppades på, men hittade två supersnygga jackor (alltså drömjackor…. Både till höst och vinter), flera halsdukar, flera tröjor, skärp osv. Hela kalaset gick på 430 kr och mitt tips till alla är – handla mer på second hand. Det är både ekonomiskt, miljövänligt, och man får en chans att hitta saker man aldrig hade hittat annars. Kan ju inte bli bättre!

Kosmitott sover….

Detta med att sova vettigt är inte riktigt min katts grej alltså…. Brukar ofta vara rädd att han har råkat bryta ryggen och dött i sömnen så väcker honom liiite väl ofta för att se om han lever….  
 

Matförbud

Hahaha. Jag minns hur jag skrev i förra inlägget att jag skulle prova att äta något? HMM. Var ingen grym idé det där alltså.. Spenderade halva söndagen på akuten, för att jag någonstans mitt i mina buksmärtor insåg att hey, ska kanske kolla tempen! Som visade sig vara 39 grader. Insåg då att det kanske var dags att ta sig till akuten eftersom det trots allt inte kändes helt normalt det här.

Väl där hände ju samma sak som alltid, dvs. att ingen lyckas ta blodprov på mig. Denna gång fick dessutom en sköterska för sig att hon måste sätta en venkateter på mig. Detta avrådde jag henne starkt från eftersom jag känner till mina egna vener ganska väl och vet att de brister så fort man har någon större nål än minsta ”bebisnålen”. Detta vägrade de gå med på eftersom jag tydligen skulle få dropp, kontrastmedel, och göra en bukröntgen. (ungefär där kände jag – ”vänta lite, nu tar vi det LUGNT”). Nåväl, efter tappra försök från deras sida gick allting åt skogen och de lyckades ta endast ett prov, och jag fick bita mig i tungan för att inte säga ”vad var det jag sa?”. Inte behövdes något dropp eller kontrastmedel heller så tycker lite synd om dem för deras tappra försök med pvk…

En annan kul sak var att jag alltid får väldigt väldigt hög puls när jag har någon infektion eller inflammation. Har inte ens alltid med förhöjd temperatur att göra. Så min puls låg stadigt på 140-150 vid vila, vilket fick alla att bli halvt hysteriska och göra massa EKG och varje sjukvårdspersonal som kom in i mitt rum frågade om jag tagit någon narkotika med anledning av denna hjärtfrekvens.

Slutsatsen från denna fantastiska eftermiddag var dels att jag inte var hjärtsjuk eller påverkad av droger, och dels att mina hemska vener gjorde det omöjligt att komma fram till något överhuvudtaget, men att jag troligen hade en infektion i tarmen och skulle åka hem och inte äta på några dagar.

Så nu lever jag på näringsdrycker. Ett svårt dilemma det där med näringsdrycker. Sådana diet-drycker är väldigt goda, men har så lågt energiinnehåll att jag började känna mig konstant svimfärdig eftersom det för all i världen inte är ens möjligt att trycka i sig 10 sådana drycker per dag. Så nu har jag gått över till apotekets hög-kaloridrycker, vilka smakar så sött att man vill gråta bittra tårar (hahah).

Men imorgon! DÅ ska jag börja äta lite igen.

Annars så kämpar jag på med pluggandet! Känns skönt att vara på rätt sida av vården igen haha…. Uppskattar, inte helt förvånansvärt, att vara på vårdpersonal-sidan mer än patientsidan…

Jag inser även att på min blogg verkar det som att jag är konstant sjuk och älskar att babbla om sjukdomar. Klart jag älskar att babbla om sjukdomar, tycker de är väldigt spännande, men jag är verkligen inte konstant sjuk. Jag tror problemet ligger i att jag endast har tid att skriva i bloggen när jag är sjuk… vilket gör att jag då gnäller en himla massa om det. Men ska verkligen bli bättre på att babbla om annat också…

Tillbaka igen

Jag kom på helt spontant att jag visst har en blogg. Okej, det är ingen som läser den för jag råkade byta namn på den, utan att berätta för någon meeen jaa. Here I am i alla  fall!

Det har ju gått ungefär 100  år sedan sist. Men det som har hänt sedan jag skrev sista gången är:

1. Jag har börjat termin 2 på läkarprogrammet
2. Jag har jobbat en hel sommar
3. Min katt har växt en massa och är nu en ungkatt, men lika söt som alltid
4. Jag har börjat rita och måla mycket mer, vilket känns fantatsiskt
5. Jag har fyllt  21 år, vilket  tyvärr var en dag fylld med ångest eftersom jag väntade på en läkarundersökning
6. Denna undersökning visade sig gå bra !
7. Jag har firat 2 år med min fantastiska  flickvän
8. Jag har varit i Polen och hälsat på min söta släkt i  36 graders värme
9. Eh  jaaa
10. En lista bör ha 10 punkter, men har lite problem med att minnas något mer vettigt nu haha.

Nåväl, nedan följer en bild på alla böcker som jag ska ha denna kurs. Men bli ej förskräckta, kursen är 40 hp så det är ju ändå vettigt. (Fast jag vettefan om det gjorde det hela bättre eller sämre)  På sistone har jag dock varit rätt stressad pga av olika orsaker, mer specifikt de två senaste veckorna. Jag var himla rädd inför undersökningen jag skulle göra och lade hela mitt liv på paus (bra krishantering där…..) och när ångesten väl släppte lyckades jag inte riktigt bättra mina vanor så extremt mycket för det. Så de senaste dagarna har jag haft extremt ont i magen  – av stress och oregelbundna och halvbra måltider antagligen.. Speciellt hemskt har det senaste dygnet varit – har legat i sängen helt uppsvullen och i något slags tillstånd då jag vridit mig i smärtor och åkt ut och in i sömnen. Har inte riktigt vågat äta något heller – var fast övertygad om att jag hade tarmvred haha. (fördelar med att vara läkarstudent med lätt hypokondri….). Men nu har det släppt lite, så nu kan jag i alla fall sitta upp i sängen och ska snart vara extremt våghalsig och prova äta något…

Nåväl, ha det bra, jag skaaaa verkligen försöka uppdatera haha. Inte för att någon läser antagligen, men jag tycker ju egentligen att det är superkul att bläddra tillbaka och se på vad man gjort och tänkt..

Påsk och katt

Hej hej, här kommer ett väldigt bildlöst inlägg. Påsken har förflutit bra, jag har inte gjort något annat än att göra ingenting och gosa med min bedårande kattunge. Jag har massa söta bilder jag ska lägga upp 😀

Jag har spelat massaaaaa sims 3… ja, jag ligger alltid efter, älskar egentligen sims 2 mest, men fick 3:an av min bror så nu är jag körd.Jag har även läst en himla massa, och har börjat på en väldigt bra och lagom lättläst bokserie om en barnmorskas liv (av Katerina Janouch) och efter att ha läst de två första böckerna som jag fick var jag tvungen att gå och köpa 4 till idag…..

Som sig bör har jag även ätit en massa. Men bara smakat på all polsk korv sådär lagom så att jag inte skulle få ont (vilket jag tro det eller ej får annars vid stora mängder eftersom jag är ovan vid kött… ). Var inte så sugen på det heller, men polsk korv och skinka etc är så himla gott så liite fick man ta. Saknar verkligen inte kött dock, kände mig inte återfrälst i vilket fall.

Och juste… påsken innehöll ju 0% choklad för min del för jag har verkligen insett att min överkänslighet har varit tillbaka ett tag och blivit ännu värre det senaste. Sen jag slutat med choklad mår jag prima. Inget eksem alls. Inget kliar. Jag kan till och med duscha utan att få stora röda blaffor och blåsliknande utslag. Ni förstår nog inte känslan av att duscha och för första gången på 2 år inte klia sönder sig själv…. De försvann ju  inom 1 h, men så himla jobbigt… Ska bli spännande om min 3:e eksemsort också är borta (dyshidrotiskt eksem)… (den jag får av fukt och stress och värme i kombo med varandra). Det är nämligen den i särklass värsta… fick det förra sommaren och fick ha kompresser med starka kortisoner…. Så nu får det vara nog med choklad. Känns inte värt det då choklad är känt för att förvärra eksemproblematik men hos mig även triggar igång dessa. Känns dock sjukt jobbigt, för jag trodde verkligen att det var borta för alltid, och kopplade aldrig att min jobbiga hud berodde på det. Först när jag fick böjveckseksem (som jag alltså hade som barn pga chokladen) som jag provade att vara utan några veckor. Och plötsligt var alla andra problem också borta. Synd bara att choklad finns typ överallt haha. Och att det är en överkänslighet som inte så många hört talas om…

Nåväl.Jag hade en bra påsk! Med massa slappande, kattklappande, och familj. Fick all vit choklad i alla fall 😀 Nu blev det ett svamligt inlägg om inget alls, det är ju så det brukar sluta. Men jag gillar att prata, och gillar du inte att läsa så hmm… ja, det är ju förståeligt.

Anyway! Imorgon börjar en ny ”vettig” vecka. För mig innebär detta föreläsningar samt jobb på eftermiddagen. 12 timmars arbetsdag allt som allt… det gäller att börja starkt 😉

Välkommen Kosmos!

Nej nu har jag inte skrivit på ett tag. Men det har varit lite hektiskt med tenta och en helg i Båstad där jag försökte plugga trots skrikande bebisar och massa folk som sprang runt. Men det gick nog bra! Efter tentan åkte jag hem, och fastnade framför Sims 3… Åh ljuva ledighet.. Sen kom min fantastiska flickvän hem med 4 böcker som present till mig. Så har himla avkopplande dagar framför mig! (+ lite labbrapport)

MEN! Nu till det viktigaste. Idag var vi i Åmål. Där köpte vi en katt. Han heter Kosmos och är en liten bondkatt på 4 månader. Han kommer nog bli en väldigt bortskämd katt här hemma hos oss… Än så länge är han livrädd för vardagsrumsmattan och vägrar gå på den utan hoppar runt på alla möbler.



Det kommer fler bilder sedan… När Kosmos slutar vara extremt nyfiken och springa runt. En sovande bild var den enda som var möjlig att ta….

När man inte tål choklad..

… känns livet ganska tungt indeed. Speciellt när man måste tentaplugga..

Och ni läste rätt, jag tål inte choklad… igen. Som liten fick jag en himla massa böjveckseksem av choklad (atopiskt eksem), hasselnötter, och ägg. Sen försvann det spårlöst i 12 år och nu är det tillbaka igen….Så nu har jag två olika typer av eksem, både detta samt en annan typ som gör att jag får klasar av små blåsor på händerna (och hela handflatorna och hela fingrarna är helt täckta… sen bildas det små ärr… fruktansvärt) av för mycket kombo mellan värme/vatten/stress. Och till råga på allt så får jag nässelutslag av vatten…. Ja, det är fruktansvärt jobbigt att duscha när man kliar och har stora röda blåsor och knottror överallt.

Det som är lite jobbigt att jag har aldrig reagerat på katter eller andra pälsdjur, men nu när jag har eksem igen så blev det himla mycket värre när jag passade min kompis katter hela dagen igår. Men misstänker att det snarare är min hud som är känsligare nu för pälsiga och stickiga saker. Hoppas det i alla fall då vi är inne på att skaffa katt snart… Så nu har jag påbörjat en lagom aggressiv kortisonbehandling, dränker mig i mjukgörande kräm, och hoppas att det försvinner snart. Men jag saknar choklad….

Nåväl, bra saker som hänt idag:

– Vi har köpt massa påskpynt och blommor

– Jag är godkänd på min förra tenta

– Jag får tillbaka en hel del pengar på skatten insåg jag idag

Nåväl, hejdå.

Drömmar och mål är viktigare än allt

Nu kommer ett såntdär halvdjupt inlägg a la Julia som är jättelångt och svamligt. Bara för att det var  det här jag tänkte på väg hem från min familj idag.

I alla fall. De flesta människor har drömmar. Drömmar som kommer bli uppfyllda eller som kanske inte blir det. Men vi alla försöker i alla fall. Jag har också en dröm. Men jag vet att min dröm är mitt mål och min mening och mitt allt. Jag andas i princip min dröm och får hjärtklappning vid tanken lite då och då. Jag hoppas att alla inte känner så, för då skulle alla bli totalt galna. Ibland blir även jag lite galen.

I alla fall. Vad är min dröm då… Jo. Att bli läkare. Och nu börjar det riktiga svamlet, så håll i er ni som faktiskt tänker ge er in på det här.

Jag har alltid velat bli läkare. Min mamma är läkare, och även om hon aldrig haft det som mål att jag ska gå i hennes fotspår så har jag haft det. Sedan alltid. Det var min första yrkesrelaterade dröm. Min pappa var/är också läkare. Och trots att jag inte har träffat honom så är det för mig en bekräftelse att jag också borde kunna och att det är så det borde vara. Det finns ingen läkargen, men jag vill ändå tro att jag har den

Jag har alltid velat bli läkare. Förutom en stund när jag var 14 då jag plötsligt ville bli grafisk designer och en stund när jag var 17 då jag ville bli konstnär (och nästan bytte från natur till estet på gymnasiet). Det var faktiskt nästan löjligt, för jag minns så väl alla mina ångestattacker innan alla prov i skolan som 16-åriga jag skulle skriva. För de flesta andra var det bara vanliga prov, men för mig var det en fråga om huruvida mitt liv var förstört eller ej. Nej, jag var inte realistisk för fem öre, men jag tänker skylla på min unga ålder och brist på verklig livserfarenhet. Men detta var verkligen allt för mig. Jag tänkte jämnt att det spelar ingen roll om jag någonsin får familj eller liknande, allt som betyder något är om jag lyckas bli läkare. Jag planerade i princip hur jag skulle leva ensam med jobbet som allt jag har, för mig spelade verkligen inget annat roll. Jag klippte ut tidningsartiklar och notiser om hur antagningsstatistiken för läkarprogrammet såg ut. Efter varje prov tittade jag på läkarserier på TV, trots att dessa knappast speglar verkligheten. Men mitt drömmande var knappast konstruktivt utan snarare desperat. Jag pluggade till den grad att jag allt som oftast hade högst poäng i klassen, för inget annat dög. När jag enligt mig själv inte höll måttet så kraschade jag. Jag var så himla känslig i den åldern och allt kretsade kring min dröm som jag till varje pris ville uppfylla. Men det var även med ånger jag tänkte på all tid jag hade lagt ner för att vara bäst. Alla gånger jag hamnat utanför i klasser bara för att jag genast blev känd som ”den konstiga plugghästen”. Och visst, jag fick höga betyg, högst i klassen på högstadiet och nästhögst på gymnasiet, men dessa var i princip på gränsen, till och med under den, på att jag skulle komma in. Så jag planerade hur jag skulle flytta utomlands, hur jag skulle klara intervjuer. Allt detta medan jag tänkte på hur jag skulle gråta av lycka om jag bara kom in.

Jag har alltid velat bli läkare… Ända tills jag inte ville det längre. Det var på vårterminen 3:e året på gymnasiet. Det var öppet hus på läkarprogrammet vid Göteborgs Universitet (där jag går nu) och jag kände plötsligt ”nej, detta är inte rätt”. Så jag sökte civilingenjör på Chalmers istället. Och kom in. Och det kändes helt rätt, och det var superroligt och det var den utbildningen jag kände var helt rätt. Jag har flera vänner som då läste till läkare, men jag kände aldrig ens avundsjuka. Det var en gammal del av mig, och under det året jag gick på Chalmers mognade jag extremt mycket. Jag var inte längre skyddad av gymnasiets trygga skal, min familj gick igenom saker som krävde att jag fick en mental ålder på ca. 30, och jag blev för första gången i mitt liv i ett seriöst förhållande som förändrade min syn på mig själv och livet allmänt.

Och så plötsligt en morgon åkte jag förbi Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det var klassiskt nog morgon, soluppgång, vackert väder. Jag såg på byggnaden, tänkte på allt som kan tänkas utspela sig där inom väggarnas gränser. Plötsligt kändes det verkligen som om jag tappade andan. Ja, hej cliché. Den eftermiddagen sökte jag alla läkarprogram i hela landet. Passande nog var detta dagen innan anmälan till universitetet stängde. Jag hade inte haft en enda tanke på det, jag trivdes så bra på min utbildning på chalmers och jag hade fallenhet för matte och bioteknik. Men plötsligt var det som om min hjärna sa ”grattis Julia, nu är du mogen nog, och nu kan du får tänka i de här banorna!”.

Den sommaren jobbade jag som vårdbiträde på ett äldreboende och insåg ännu mer vad vårdyrken kan innebära och det var himla givande och jag utvecklades ännu mer och växte i mig själv som människa. Jag var inte längre den hysteriska tjejen som såg läkaryrket som någon himmelsk upplevelse och som skulle sälja sin själ för att få den chansen. Jag blev plötsligt mycket mognare och fick mer självdistans, och det var nog avsaknaden av dessa egenskaper som fick mig att backa ur första gången. För innerst inne visste jag att det inte var rätt tid för detta, inte om jag inte fick mer självdistans och en mer verklighetsförankrad uppfattning.

Sen kom jag in. Och nu är jag här, efter att ha kommit in två gånger till och med. Och jag är så glad för detta, men inte hysteriskt glad utan snarare målmedvetet glad. Jag har inga katastroftankar om att ”tänk om jag inte är bra nog” eller ”tänk om jag inte klarar det”. Klart att jag har det lite, men det är ingen riktig ångest. Jag har min dröm fortfarande. Men jag drivs inte av desperation och ångest, utan av ren och skär glädje, målmedvetenhet, och vetskapen att jag ÄR bra nog och jag kommer att bli bra, och bättre, och även bäst. Det ska jag se till.

Jag har alltid velat bli läkare. Och nu är jag på väg. Jag älskar varje morgon jag måste gå till skolan, och jag älskar att åka förbi Sahlgrenska och känna en pirrande känsla. Jag älskar att jobba på äldreboendet och känna att jag kanske gör lite skillnad i alla fall för någon idag, och jag älskar att känna att jag har koll på saker och ting. Jag älskar att läsa tjocka böcker om medicin, och jag älskar tanken på långa nattjourer.

Det tog ett tag att  komma hit och till slut bestämma helst säkert vad det är jag vill göra. Men som det är nu hade jag inte kunnat vara mer övertygad att jag har valt rätt. Innerst inne visste jag nog det hela tiden. Men ibland krävs det tid för att tänka.  Tid för att mogna. Och framförallt… tid för att sluta prata om en dröm och börja prata om ett mål.